Livet Del 9.
Flashback del 8: Slängde på telefonen och gick med förbannade steg in på rummet. En polare som satt i TV rummet såg på mig hur förbannad jag var för tydligen så hade jag fått beck svarta ögon. Han var helt tyst och lät mig bara vara. Gick in till mitt rum för att hade hoppas på att breven ifrån dig skulle göra mig gladare. Det jag inte visste var att denna dag skulle bli min värsta dag i mitt liv om några sekunder.....
Livet Del 9.
Gick fram och tillbaka i rummet bara för jag var så förbannad på vad socialen hade sagt till mig. Lugnade ner mig lite och satte mig i min riktigt obekväma säng och tog upp breven och började läsa. Tyvärr så har jag inte breven här hemma och kommer inte riktigt ihåg allt hon skrev men det var ungefär såhär:
Jag vet inte om jag klarar av allt som har hänt mellan oss, jag vill vara tillsammans med dig men nu har jag insätt vad du egentligen är och vi inte längre känner varandra. Jag lärde känna den äkta Roman och fick leva med drogpersonen Roman iställe. Jag klarar inte av detta mer så det är inte vi 2 längre... osv...
Breven var mycket längre och som sagt så kommer jag inte ihåg vad hon skrev i breven. Kände hur hela kroppen bara vekihop sig av sog och ilska när jag läste dom ordena. Hörde hur dörren bankade som jag hade låst och hur polaren utanför ropade på mig. Jag vet att om jag går ut nu så kommer jag bara göra dumma val så lika lätt att stanna här inne och försöka lugna ner mig. Försökte få bort ilskan och sorgen genom att göra armhävningar,situps och allt annat som är andsträngande. Inget alls funkade jag vart bara mer och mer förbannad och ledsen ju mer jag tänkte på allt som hade hänt idag. Gick ut till personalen på stället och frågade helt öppet om dom kunde sätta mig i isoleringen så jag inte skulle göra något dumt. Dom svarade att jag inte kunde sitta där om jag inte hade gjort något dumt eller så dom måste sätta mig där. Gick in på rummet igen och försökte lugna ner mig men inget alls gick för att jag skulle lugna ner mig. Jag satte mig ner igen och trodde att jag hade inbilla mig att hon hade skrivit så som hon gjorde. Läste Breven om och om igen och vart bara mer och mer argare och ledsen.
NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG! Jag klarar inte av att sitta i detta rum och bara kolla och gråta. Jag måste bli inlåst så jag inte skadar mig själv mer en vad jag har gjort. Öppnade dörren och kollade mig runt efter någon personal som var tillgänlig, såg en personal i köket som höll på göra något där och som precis gick ut ur köket. Gick med raska steg fram och det första jag gjorde när han kollade upp på mig var att börja smälla till han med all kraft jag hade. Denna gång var de inte bara för att få slåss utan nu vare ilska och sorg som kom med kraften. Slog tills han låg ner och det kom en till bakom mig som började hålla fast mig men jag lyckades komma ut på något sätt och började slåss med honom också. Nu gick larmet att en personal hade blivit överfallen och hörde hur de pipande ljudet vart mer och mer tystare i huvudet mitt. Plötsligen var det 3 stora killar som höll fast mig och sa att jag skulle lugna mig. Jag försökte ta mig lös men kunde absolut inte göra något alls.
Äntligen fick jag komma till isoleringcellen som jag hade vela hela dagen. Dom bar mig i en lång korridor och i slutet av korridoren fanns det en stor plåt dörr som dom bar in och la mig på sängen och stängde fort dörren bakom mig. Jag släckte allt ljus som fanns i rummet och bara gick runt i rummet och försökte tänka klart på vad jag skulle göra nu. Jag har ju förlora exakt allt i mitt liv nu, den jag älskar mest av allt har lämna mig och jag sitter fast här och kan inte göra något alls. Gick länge och fundera och grät i mörkret innan jag lyckades somna ifrån allt. Nästa dag så vaknade jag av att det vart ljust och dörren öppnades av en personal som kände mig ganska väl. Han frågade mig varför jag gjorde som jag gjorde igår och jag förklarade hur det låg till. Han förstod inte riktigt varför jag ville sitta i isoleringen iställe för på rummet men han frågade tillslut om jag klarade gå ut på avdelningen igen.
Så klart jag klarar de jag har ju lugna ner mig nu och fått vara ifred ett tag så det är helt okej!
All personal tittade konstigt på mig nu när jag gick in på avdelningen och dom andra som satt där inne började titta konstigt på mig. Dom började fråga ut mig hur och varför jag gjorde som jag gjorde igår men jag orkade inte ta upp allt igen så sa bara de de lilla så dom skulle förstå. Klockan var ungefär 12 och jag fick ett samtal av behandlingshemmet som jag skulle till. Det var chefen på stället som bad mig ringa till en annan personal som var där nere där jag var. Jag fick numret till personen och ringde upp direkt, han frågade mig om jag ville därifrån idag eller om jag ville ta bussen upp till stället imorgon. Det kändes som att jag lättade ifrån jorden och att jag hade äntligen tappat dom där kedjorna som satt fast på mig ifrån detta ställe. Jag sa såklart att jag ville åka idag och så snabbt som möjligen. Personalen visste redan vad som gällde och dom sa att jag skulle försöka sköta mig där ute nu iställe för att hålla på att dumma mig med allt jag höll på med. Jag var för upptagen med att tänka att jag skulle få åka härifrån så jag sprang bara in på rummet och började packa ner mina grejjor. Nu var allt ner packat och klart för färden hem, kunde han inte komma nu? Tyckte att klockan hade fått broms olja i sig och att den aldrig gick frammåt.
Nu kom personalen och sa att jag kunde följa med dom för snubben hade kommit som skulle köra mig upp till stället. Hoppade upp ur soffan fortare en jag någonsin har gjort och sprang nästan ut till snubben. Nu var det bara alla personliga saker kvar som jag skulle få sedan var det dags att åka. Första jag gjorde när jag satte mig i bilen var att sätta på telefon och för att kolla vilka sms jag hade fått. Så klart var det en massa sms ifrån min "tjej" och det gjorde mig ganska nere men ändå så lyckades jag hålla mig uppe. Letade upp hennes namn på telefon tröck på grön lur, hoppas jag verkligen inte flippar ur nu, tänkte jag och satt halft och skaka. Precis när jag hörde hennes röst och skulle svara på den så DOG min jävla telefon. Trodde jag skulle kasta telefon ut ur fönstret eller något, jävla telefon jävel som inte kan hålla sig. Nu var de bara att sätta på sig Mp3;en och lyssna på musik för det var en lång väg framför.
Nu kom vi fram till behandlingshemmet och som vanligt när man kom dit så fick man alltid lämna pissprov. Och som tur var så hade jag inte tagit något på en vecka så jag var helt clean ifrån allt. Nu var det bara att åka till huset där jag skulle vara med dom andra som satt på handlingshemmet och presentera mig för dom. Det var några nya ansikten och några som jag redan kände som satt där. Jag fick inte mitt gamla rum men det gjorde inte speciellt mycket, jag gjorde mig hemstadd direkt och la mig och sov i den underbart sköna sängen. Vaknade runt 8 tiden dagen efter och gjorde som dom bad på stället bara för att tiden skulle gå snabbare till kvällen. Frukost,lunch och middag kom och äntligen kom kvällen med telefon tiden. Som tur var så behövde man inte någon tillåtelse för att ringa så man kunde ringa vem man ville. Så jag började slå numret till mitt ex och jag kände hur magen vek ihop sig av funderingar vad hon skulle säga,hur hon skulle låta och hur hon skulle reagera.
Ton efter ton kom och det kändes som tonerna vart allt längre för varje gång men nu hörde jag en röst som svarade hallå?......
Slut på del 9.
Gick fram och tillbaka i rummet bara för jag var så förbannad på vad socialen hade sagt till mig. Lugnade ner mig lite och satte mig i min riktigt obekväma säng och tog upp breven och började läsa. Tyvärr så har jag inte breven här hemma och kommer inte riktigt ihåg allt hon skrev men det var ungefär såhär:
Jag vet inte om jag klarar av allt som har hänt mellan oss, jag vill vara tillsammans med dig men nu har jag insätt vad du egentligen är och vi inte längre känner varandra. Jag lärde känna den äkta Roman och fick leva med drogpersonen Roman iställe. Jag klarar inte av detta mer så det är inte vi 2 längre... osv...
Breven var mycket längre och som sagt så kommer jag inte ihåg vad hon skrev i breven. Kände hur hela kroppen bara vekihop sig av sog och ilska när jag läste dom ordena. Hörde hur dörren bankade som jag hade låst och hur polaren utanför ropade på mig. Jag vet att om jag går ut nu så kommer jag bara göra dumma val så lika lätt att stanna här inne och försöka lugna ner mig. Försökte få bort ilskan och sorgen genom att göra armhävningar,situps och allt annat som är andsträngande. Inget alls funkade jag vart bara mer och mer förbannad och ledsen ju mer jag tänkte på allt som hade hänt idag. Gick ut till personalen på stället och frågade helt öppet om dom kunde sätta mig i isoleringen så jag inte skulle göra något dumt. Dom svarade att jag inte kunde sitta där om jag inte hade gjort något dumt eller så dom måste sätta mig där. Gick in på rummet igen och försökte lugna ner mig men inget alls gick för att jag skulle lugna ner mig. Jag satte mig ner igen och trodde att jag hade inbilla mig att hon hade skrivit så som hon gjorde. Läste Breven om och om igen och vart bara mer och mer argare och ledsen.
NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG! Jag klarar inte av att sitta i detta rum och bara kolla och gråta. Jag måste bli inlåst så jag inte skadar mig själv mer en vad jag har gjort. Öppnade dörren och kollade mig runt efter någon personal som var tillgänlig, såg en personal i köket som höll på göra något där och som precis gick ut ur köket. Gick med raska steg fram och det första jag gjorde när han kollade upp på mig var att börja smälla till han med all kraft jag hade. Denna gång var de inte bara för att få slåss utan nu vare ilska och sorg som kom med kraften. Slog tills han låg ner och det kom en till bakom mig som började hålla fast mig men jag lyckades komma ut på något sätt och började slåss med honom också. Nu gick larmet att en personal hade blivit överfallen och hörde hur de pipande ljudet vart mer och mer tystare i huvudet mitt. Plötsligen var det 3 stora killar som höll fast mig och sa att jag skulle lugna mig. Jag försökte ta mig lös men kunde absolut inte göra något alls.
Äntligen fick jag komma till isoleringcellen som jag hade vela hela dagen. Dom bar mig i en lång korridor och i slutet av korridoren fanns det en stor plåt dörr som dom bar in och la mig på sängen och stängde fort dörren bakom mig. Jag släckte allt ljus som fanns i rummet och bara gick runt i rummet och försökte tänka klart på vad jag skulle göra nu. Jag har ju förlora exakt allt i mitt liv nu, den jag älskar mest av allt har lämna mig och jag sitter fast här och kan inte göra något alls. Gick länge och fundera och grät i mörkret innan jag lyckades somna ifrån allt. Nästa dag så vaknade jag av att det vart ljust och dörren öppnades av en personal som kände mig ganska väl. Han frågade mig varför jag gjorde som jag gjorde igår och jag förklarade hur det låg till. Han förstod inte riktigt varför jag ville sitta i isoleringen iställe för på rummet men han frågade tillslut om jag klarade gå ut på avdelningen igen.
Så klart jag klarar de jag har ju lugna ner mig nu och fått vara ifred ett tag så det är helt okej!
All personal tittade konstigt på mig nu när jag gick in på avdelningen och dom andra som satt där inne började titta konstigt på mig. Dom började fråga ut mig hur och varför jag gjorde som jag gjorde igår men jag orkade inte ta upp allt igen så sa bara de de lilla så dom skulle förstå. Klockan var ungefär 12 och jag fick ett samtal av behandlingshemmet som jag skulle till. Det var chefen på stället som bad mig ringa till en annan personal som var där nere där jag var. Jag fick numret till personen och ringde upp direkt, han frågade mig om jag ville därifrån idag eller om jag ville ta bussen upp till stället imorgon. Det kändes som att jag lättade ifrån jorden och att jag hade äntligen tappat dom där kedjorna som satt fast på mig ifrån detta ställe. Jag sa såklart att jag ville åka idag och så snabbt som möjligen. Personalen visste redan vad som gällde och dom sa att jag skulle försöka sköta mig där ute nu iställe för att hålla på att dumma mig med allt jag höll på med. Jag var för upptagen med att tänka att jag skulle få åka härifrån så jag sprang bara in på rummet och började packa ner mina grejjor. Nu var allt ner packat och klart för färden hem, kunde han inte komma nu? Tyckte att klockan hade fått broms olja i sig och att den aldrig gick frammåt.
Nu kom personalen och sa att jag kunde följa med dom för snubben hade kommit som skulle köra mig upp till stället. Hoppade upp ur soffan fortare en jag någonsin har gjort och sprang nästan ut till snubben. Nu var det bara alla personliga saker kvar som jag skulle få sedan var det dags att åka. Första jag gjorde när jag satte mig i bilen var att sätta på telefon och för att kolla vilka sms jag hade fått. Så klart var det en massa sms ifrån min "tjej" och det gjorde mig ganska nere men ändå så lyckades jag hålla mig uppe. Letade upp hennes namn på telefon tröck på grön lur, hoppas jag verkligen inte flippar ur nu, tänkte jag och satt halft och skaka. Precis när jag hörde hennes röst och skulle svara på den så DOG min jävla telefon. Trodde jag skulle kasta telefon ut ur fönstret eller något, jävla telefon jävel som inte kan hålla sig. Nu var de bara att sätta på sig Mp3;en och lyssna på musik för det var en lång väg framför.
Nu kom vi fram till behandlingshemmet och som vanligt när man kom dit så fick man alltid lämna pissprov. Och som tur var så hade jag inte tagit något på en vecka så jag var helt clean ifrån allt. Nu var det bara att åka till huset där jag skulle vara med dom andra som satt på handlingshemmet och presentera mig för dom. Det var några nya ansikten och några som jag redan kände som satt där. Jag fick inte mitt gamla rum men det gjorde inte speciellt mycket, jag gjorde mig hemstadd direkt och la mig och sov i den underbart sköna sängen. Vaknade runt 8 tiden dagen efter och gjorde som dom bad på stället bara för att tiden skulle gå snabbare till kvällen. Frukost,lunch och middag kom och äntligen kom kvällen med telefon tiden. Som tur var så behövde man inte någon tillåtelse för att ringa så man kunde ringa vem man ville. Så jag började slå numret till mitt ex och jag kände hur magen vek ihop sig av funderingar vad hon skulle säga,hur hon skulle låta och hur hon skulle reagera.
Ton efter ton kom och det kändes som tonerna vart allt längre för varje gång men nu hörde jag en röst som svarade hallå?......
Slut på del 9.
4 kommentarer
Postat av: Shaizhe så jävulska bra detta är.
// Mig
Postat av: Ski
Meh hallå.. man kan inte sluta sådär! dålig stil av dig, stil xD
Postat av: Anonym
Kan du inte fortsätta skriva?
Väntar spänt på nästa del.
Postat av: :)
skriv fortsättning!
