Livet Del 8.
Flashback del 7: Men det kom inte fram ett enda ord. I 5 minuter stog jag där och bara var tyst typ och sedan så försvann jag för dig i en polisbil och du visste inte när du skulle få träffa mig igen. I polisbilen på väg till inlåsningen så klarande jag inte längre av att hålla mig för gråt. Allt bara sprack och jag kände hur min kropp hade spruckit i bitar och jag hade förlorat de som var mest värdefullaste för mig i livet....
Livet Del 8.
Polisen hade inte tagit av mig telefonen ennu så jag kunde ringa och smsa. Jag klarade bara inte av att sms med dig så jag skippade bara allt. Iställe så ringde jag till min social handläggare och frågade vafan dom pysslade med. Med att jag hade fått droger och skadegörelse i min register så fick jag efterlysningen på mig igen. Och jag fick veta att jag skulle åka till Vindeln på ett låst ställe där. Där skulle jag sitta i några dagar tills transporten ner till Bärby skulle komma. Men på grund av snöstorm och kaos på vägarna så vart jag kvar där i 1 vecka. Jag började skriva brev till tjejen min och jag fick brev tillbaka. Att ligga där i ett kallt rum medans du sitter hemma och gråter för mig krossade mig utifrån och in! Jag fick tag på min polare som bodde i Vindeln och vi bestämnde oss för att om jag lyckades rymma så kunde jag springa till han. Smög till rökrummet som fanns på stället och satte mig och rökte och kollade på bordet. Det var ett sådant bord som var enbart i järn och skulle lätt ta sönder fönster rutan. Kollade mig om kring om det fanns någon personal i närheten eller någon som skulle komma. Allt var klart, så bar upp bordet och det var riktigt tungt. Men lyckades få de till rummet och ställde de mitt på golvet och kollade på de på en lång stund. Ska jag verkligen göra detta? Tänk om dom hör och jag får värre straff på mig? ÄH tänkte jag hör dom så hör dom orka inte bry mig längre. Satte bordet imot bröstet och gick längst bak i rummet för att få mest fart mot fönstret. Sprang så mycket jag vågade imot fönstret och SMACK bordet på fönstret och jag ställde ner bordet för att kolla på fönstret. INTE ENS EN REPA PÅ FÖNSTRET!!!! vafan är detta för dunder fönster tänkte jag. Iställe för att fönstret skulle gå sönder eller något liknade så öppnades fönstret kanske 3cm så det blåste in snö och vart kallt i rummet. Gick tillbaka med bordet och sedan tillbaka till rummet för att kolla på fönstret. Ställde mig vid fönstret och kollade och vart bara kallre och snö in på rummet. Gud ville bara inte att jag skulle ta mig ifrån detta ställe. Brev växlade med tjejen min och jag kom överrens med personalen på Renforsen(inlåsningen) att jag kunde få träffa tjejen min i 15 minuter och inte mer. Att sitta och i 1 timme kändes som att åren gick och tiden kom aldrig. Men till slut så kom personalen och sa till att jag kunde gå till mötes rummet. Ååh äntligen får jag träffa dig! Känna din underbara doft,din värme och kärleken igen. Och för en gång skull så var jag nykter när jag träffade henne. Jag insåg aldrig att hon älskade denna person och inte personen som drogade och var kriminell. Men dom 15 minutrana vad dom bästa i mitt liv och mina sista minuter med dig tillsammans. Varför ska personalen vara så kall på ett sådan ställe? Kan dom inte se att 2 personer är förälskade i varandra och vill vara med varandra längre? Kommer in i rummet och säger att tiden är över och att hon måste gå. Jag vet hur mycket du älskade min parfym som jag bruka ha på mig.
Så tog upp parfymen ur byxorna och gav dig den. Du vart glad men ändå ledsen på samma gång. Nu började personalen rycka i mig och säga att jag måste verikligen gå. Håller om dig för en sista gång och försöker ta så mycket kärlek och värme av dig som de bara går. Fäller en tår och säger att jag älskar dig mest av allt och vänder mig om med huvudet ner mot backen in i inlåsningen igen. 1-2 dagar efteråt så får jag ett brev av dig där du hade stickat ett par fingerhandskar där det stod R<3K och sant på andra handen. Du hade dränkt din parfym i dom så jag kunde känna doften av dig. Jag tror jag aldrig har varit så försiktig med några av mina klädesplagg som jag var med domhär handskarna. Försökte lukta så lite som möjligen varje dag bara för att lukten skulle behållas. Nu kom dagen då jag skulle transporteras ner, dagen då jag försvann ur din syn. Kommer inte riktigt ihåg hur lång tid de tog att åka ner till Uppsala men jag har för mig att jag fick stanna på något häkte igen och samma visa där som dom andra ställerna. När jag kom ner till Bärby (ungdomsfängelse) så fick jag sätta mig i ett rum med 2 st personal och fylla i en massa papper och strippa för dom så jag inte hade några vassa föremål på mig eller några droger på mig. Jag fick ta ut mina piercingar bara för att dom kunde användas som vapen på stället(Som jag inte fattar hur) Sedan var det på med deras kläder och in på rummet, för dom måste gå igenom dina kläder och dina saker innan dom kommer in på avdelningen. Första dagen är alltid den jobbigaste dagen på ett sådant ställe. Du måste visa att du inte är rädd och att du klarar av att stå på dina egna ben. Men jag kom ganska fort in i gänget som hade blivit på stället och nya kompisar kom fram. Efter ett tag jag hade varit där så försökte jag få samtals kontakt med tjejen min men på tanke hon var under 18 så måste hennes mamma säga ja till de först. Så steget att prata med hennes mor och förklara varför man sitter inne var de jobbigaste i världen. Känna hur skammen fylls inom dig och hur du bara vill försvinna ifrån platsen och inte finnas längre. Hon sa att hon skulle tänka på saken om vi skulle få prata eller inte. Väntade dag efter dag utan något svar ifrån tjejen eller hennes mor. Till slut så kom personalen till mig och sa att jag inte fick prata med henne för hennes mor hade bestämmt att det inte var lämpligt både för henne och mig. Jag vart rasande för jag ville så jävla mycket prata med henne och höra hennes röst. Men iställe så fick jag brev växla med henne och de var bra de så jag hade någon kontakt med henne. Jag skulle vara på Bärby i 2 månader för utredningen som höll på göra på mig skulle ta drygt 2 månader. Efter drygt 2 månader så fick jag bilder på dig och lite andra kort på oss.
Ifrån början var det skit jobbigt och kolla på bilderna men efter ett tag så vart de att bilderna gjorde dig närmare mig. Nu hade 2 månader gått och inget hände med mig, jag bara satt där och inte gjorde något alls. Medans folk kom in och ut och flyttades och allt helvete. Nu började jag bli less bara på att sitta här och ruttna. Okej att jag hade lite mer frihet en vad dom andra hade genom att jag kunde följa med personalen och hämta maten och ibland så fick jag följa med på större händelser. Men det räckte inte för måste få veta när jag kommer ut ur detta ställe och då jag blir fri! Breven fortsattes skickas imellan men nu tog det allt längre och längre tid innan du skickade brev tillbaka. Redan då förstod jag vad som höll på hända. Men iställe för att reta upp mig på att tjejen inte svarade lika snabbt längre så började jag jaga efter socialen iställe. Började fråga när jag skulle komma härifrån och vad fan som skulle hända mig. Efter 3 månader på stället så får jag veta att min social handläggare hade blivit sjuk och sjuk skrivit sig en längre tid så jag hade förflyttas till vuxen avdelningen inom socialen. Vem fan flyttar på en person när dom sitter inne och låter en helt okänd person börja leka med någon annans val i livet? Men men det vart ett möte kanske efter 2-3 veckor när jag hade bytt och jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta still på mötet utan att döda min social handläggare. Men otroligtvis så lyckades jag sitta still ner och prata i en vanlig dialog med dom. Men efter drygt 1 timme så frågade jag hur länge jag skulle vara kvar här innan något hände. Deras svar på detta var att jag skulle bara vänta tills dom hade hitta ett ställe dit jag kunde förflyttas till. Nu jävlar sprack de för mig,
-Så du menar att jag ska sitta här och bara vänta medans ni åker hem ni och umgås med eran familj och skiter fullständigt i vad jag gör och mår?
-Är ni helt dum i huve eller?
-Om jag inte kommer ifrån här om 1 månad så sticker jag.
-Och det är ni själv att jag kan göra om bara jag vill....
Personalen på stället började kolla konstigt på mig nu när jag vart mer och mer förbannad på deras svar och såg att jag höll på koka över på socialen. Så personalen sa att jag skulle gå ut därifrån för att det fanns inget mer som jag behövde höra ifrån dom och att dom skulle bara prata lite gran efteråt. Jag glömnde säga att det finns en verkstad på detta ställe där du kan få hålla på med silver,läder och trä undertiden du sitter där. Jag gjorde flera smycken och flera saker i trä. Men höll på med 4 saker som jag var extra noga med, och det var halsband till min tjej och 2 ringar som jag tänkte ge en till henne och en till mig, sedan ett bord där det stod W i mitten i och silver saker runt om. Nu har det gått 2 veckor efteråt jag var på mötet med socialen och inget hade hänt. Jag ringde upp min handläggare och frågade om det var okej om jag kunde komma tillbaka till Korpnästet(behandlingshemmet som jag var på förut) Det var helt okej så länge dom tyckte de var okej. Började ringa till stället och frågade om jag kunde få komma tillbaka dit iställe för att sitta här och ruttna. Dom sa att jag kunde få komma tillbaka i 1½ månad för sedan så hade jag gjort klar min behandling på stället. Runt 3 Mars så fick jag veta att jag skulle förflyttas till behandlingshemmet men detta var mit värsta dag i mitt liv bara jag inte visste om de en.
Vaknade som vanligt klockan 8 hoppade ur sängen för jag visste idag skulle jag få åka. Gick iväg och åt frukost med alla andra och dom såg på mig att jag mådde mycket bättre idag en alla andra dagar. Efteråt så satt jag mig och spelade lite XBOX som fanns på stället bara för att fördriva tiden lite. Lunchen kom och jag åt glatt upp min mat och diskade som jag skulle göra för det var min tur denna dag. Jag och en annan polare som satt där började spela pingis bara för att jag skulle få tiden och rulla snabbare. Men nu började jag kolla på klockan och den var 3 och utan någon hade ringt. Nu kom eftermiddags personalen in och dom hade alltid post med sig, kollade på dom om dom hade någon post till mig och det hade dom. Ett stort och tjockt kuvär som var ifrån tjejen min. Jag gick in på rummet för att läsa brevet och det var flera sidor och flera brev i samma brev. Jag han bara gå igenom halva innan jag fick höra att jag hade ett samtal som väntade på mig. Sprang till telefon och började prata med min social handläggare. Han började frågade om jag mådde bra och vad jag höll på med på stället. Men jag var så less på vänta så jag frågade bara när dom skulle komma och hämta mig.
-Dom kommer tyvärr inte idag, för ingan personal uppe på stället hade tid och hämta dig.
-Så du kanske får vänta i någon vecka eller 2 innan dom kommer.
Och nu brann de riktigt för mig!
-Om du inte fixar mig härifrån inom 1 vecka så pyser jag ifrån detta ställe
-Jag har absolut inget och göra här längre, allt som dom andra håller på med har jag redan gjort.
-Jag har fan suttit här i 2 månaders över tiden och du säger jag ska vänta i 1 månad till drygt?
-Far du åt helvete och kom när du har ett datum när jag ÅKER! HEJDÅ!
Slängde på telefonen och gick med förbannade steg in på rummet. En polare som satt i TV rummet såg på mig hur förbannad jag var för tydligen så hade jag fått beck svarta ögon. Han var helt tyst och lät mig bara vara. Gick in till mitt rum för att hade hoppas på att breven ifrån dig skulle göra mig gladare. Det jag inte visste var att denna dag skulle bli min värsta dag i mitt liv om några sekunder.....
Slut på del 8.
Polisen hade inte tagit av mig telefonen ennu så jag kunde ringa och smsa. Jag klarade bara inte av att sms med dig så jag skippade bara allt. Iställe så ringde jag till min social handläggare och frågade vafan dom pysslade med. Med att jag hade fått droger och skadegörelse i min register så fick jag efterlysningen på mig igen. Och jag fick veta att jag skulle åka till Vindeln på ett låst ställe där. Där skulle jag sitta i några dagar tills transporten ner till Bärby skulle komma. Men på grund av snöstorm och kaos på vägarna så vart jag kvar där i 1 vecka. Jag började skriva brev till tjejen min och jag fick brev tillbaka. Att ligga där i ett kallt rum medans du sitter hemma och gråter för mig krossade mig utifrån och in! Jag fick tag på min polare som bodde i Vindeln och vi bestämnde oss för att om jag lyckades rymma så kunde jag springa till han. Smög till rökrummet som fanns på stället och satte mig och rökte och kollade på bordet. Det var ett sådant bord som var enbart i järn och skulle lätt ta sönder fönster rutan. Kollade mig om kring om det fanns någon personal i närheten eller någon som skulle komma. Allt var klart, så bar upp bordet och det var riktigt tungt. Men lyckades få de till rummet och ställde de mitt på golvet och kollade på de på en lång stund. Ska jag verkligen göra detta? Tänk om dom hör och jag får värre straff på mig? ÄH tänkte jag hör dom så hör dom orka inte bry mig längre. Satte bordet imot bröstet och gick längst bak i rummet för att få mest fart mot fönstret. Sprang så mycket jag vågade imot fönstret och SMACK bordet på fönstret och jag ställde ner bordet för att kolla på fönstret. INTE ENS EN REPA PÅ FÖNSTRET!!!! vafan är detta för dunder fönster tänkte jag. Iställe för att fönstret skulle gå sönder eller något liknade så öppnades fönstret kanske 3cm så det blåste in snö och vart kallt i rummet. Gick tillbaka med bordet och sedan tillbaka till rummet för att kolla på fönstret. Ställde mig vid fönstret och kollade och vart bara kallre och snö in på rummet. Gud ville bara inte att jag skulle ta mig ifrån detta ställe. Brev växlade med tjejen min och jag kom överrens med personalen på Renforsen(inlåsningen) att jag kunde få träffa tjejen min i 15 minuter och inte mer. Att sitta och i 1 timme kändes som att åren gick och tiden kom aldrig. Men till slut så kom personalen och sa till att jag kunde gå till mötes rummet. Ååh äntligen får jag träffa dig! Känna din underbara doft,din värme och kärleken igen. Och för en gång skull så var jag nykter när jag träffade henne. Jag insåg aldrig att hon älskade denna person och inte personen som drogade och var kriminell. Men dom 15 minutrana vad dom bästa i mitt liv och mina sista minuter med dig tillsammans. Varför ska personalen vara så kall på ett sådan ställe? Kan dom inte se att 2 personer är förälskade i varandra och vill vara med varandra längre? Kommer in i rummet och säger att tiden är över och att hon måste gå. Jag vet hur mycket du älskade min parfym som jag bruka ha på mig.
Så tog upp parfymen ur byxorna och gav dig den. Du vart glad men ändå ledsen på samma gång. Nu började personalen rycka i mig och säga att jag måste verikligen gå. Håller om dig för en sista gång och försöker ta så mycket kärlek och värme av dig som de bara går. Fäller en tår och säger att jag älskar dig mest av allt och vänder mig om med huvudet ner mot backen in i inlåsningen igen. 1-2 dagar efteråt så får jag ett brev av dig där du hade stickat ett par fingerhandskar där det stod R<3K och sant på andra handen. Du hade dränkt din parfym i dom så jag kunde känna doften av dig. Jag tror jag aldrig har varit så försiktig med några av mina klädesplagg som jag var med domhär handskarna. Försökte lukta så lite som möjligen varje dag bara för att lukten skulle behållas. Nu kom dagen då jag skulle transporteras ner, dagen då jag försvann ur din syn. Kommer inte riktigt ihåg hur lång tid de tog att åka ner till Uppsala men jag har för mig att jag fick stanna på något häkte igen och samma visa där som dom andra ställerna. När jag kom ner till Bärby (ungdomsfängelse) så fick jag sätta mig i ett rum med 2 st personal och fylla i en massa papper och strippa för dom så jag inte hade några vassa föremål på mig eller några droger på mig. Jag fick ta ut mina piercingar bara för att dom kunde användas som vapen på stället(Som jag inte fattar hur) Sedan var det på med deras kläder och in på rummet, för dom måste gå igenom dina kläder och dina saker innan dom kommer in på avdelningen. Första dagen är alltid den jobbigaste dagen på ett sådant ställe. Du måste visa att du inte är rädd och att du klarar av att stå på dina egna ben. Men jag kom ganska fort in i gänget som hade blivit på stället och nya kompisar kom fram. Efter ett tag jag hade varit där så försökte jag få samtals kontakt med tjejen min men på tanke hon var under 18 så måste hennes mamma säga ja till de först. Så steget att prata med hennes mor och förklara varför man sitter inne var de jobbigaste i världen. Känna hur skammen fylls inom dig och hur du bara vill försvinna ifrån platsen och inte finnas längre. Hon sa att hon skulle tänka på saken om vi skulle få prata eller inte. Väntade dag efter dag utan något svar ifrån tjejen eller hennes mor. Till slut så kom personalen till mig och sa att jag inte fick prata med henne för hennes mor hade bestämmt att det inte var lämpligt både för henne och mig. Jag vart rasande för jag ville så jävla mycket prata med henne och höra hennes röst. Men iställe så fick jag brev växla med henne och de var bra de så jag hade någon kontakt med henne. Jag skulle vara på Bärby i 2 månader för utredningen som höll på göra på mig skulle ta drygt 2 månader. Efter drygt 2 månader så fick jag bilder på dig och lite andra kort på oss.
Ifrån början var det skit jobbigt och kolla på bilderna men efter ett tag så vart de att bilderna gjorde dig närmare mig. Nu hade 2 månader gått och inget hände med mig, jag bara satt där och inte gjorde något alls. Medans folk kom in och ut och flyttades och allt helvete. Nu började jag bli less bara på att sitta här och ruttna. Okej att jag hade lite mer frihet en vad dom andra hade genom att jag kunde följa med personalen och hämta maten och ibland så fick jag följa med på större händelser. Men det räckte inte för måste få veta när jag kommer ut ur detta ställe och då jag blir fri! Breven fortsattes skickas imellan men nu tog det allt längre och längre tid innan du skickade brev tillbaka. Redan då förstod jag vad som höll på hända. Men iställe för att reta upp mig på att tjejen inte svarade lika snabbt längre så började jag jaga efter socialen iställe. Började fråga när jag skulle komma härifrån och vad fan som skulle hända mig. Efter 3 månader på stället så får jag veta att min social handläggare hade blivit sjuk och sjuk skrivit sig en längre tid så jag hade förflyttas till vuxen avdelningen inom socialen. Vem fan flyttar på en person när dom sitter inne och låter en helt okänd person börja leka med någon annans val i livet? Men men det vart ett möte kanske efter 2-3 veckor när jag hade bytt och jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta still på mötet utan att döda min social handläggare. Men otroligtvis så lyckades jag sitta still ner och prata i en vanlig dialog med dom. Men efter drygt 1 timme så frågade jag hur länge jag skulle vara kvar här innan något hände. Deras svar på detta var att jag skulle bara vänta tills dom hade hitta ett ställe dit jag kunde förflyttas till. Nu jävlar sprack de för mig,
-Så du menar att jag ska sitta här och bara vänta medans ni åker hem ni och umgås med eran familj och skiter fullständigt i vad jag gör och mår?
-Är ni helt dum i huve eller?
-Om jag inte kommer ifrån här om 1 månad så sticker jag.
-Och det är ni själv att jag kan göra om bara jag vill....
Personalen på stället började kolla konstigt på mig nu när jag vart mer och mer förbannad på deras svar och såg att jag höll på koka över på socialen. Så personalen sa att jag skulle gå ut därifrån för att det fanns inget mer som jag behövde höra ifrån dom och att dom skulle bara prata lite gran efteråt. Jag glömnde säga att det finns en verkstad på detta ställe där du kan få hålla på med silver,läder och trä undertiden du sitter där. Jag gjorde flera smycken och flera saker i trä. Men höll på med 4 saker som jag var extra noga med, och det var halsband till min tjej och 2 ringar som jag tänkte ge en till henne och en till mig, sedan ett bord där det stod W i mitten i och silver saker runt om. Nu har det gått 2 veckor efteråt jag var på mötet med socialen och inget hade hänt. Jag ringde upp min handläggare och frågade om det var okej om jag kunde komma tillbaka till Korpnästet(behandlingshemmet som jag var på förut) Det var helt okej så länge dom tyckte de var okej. Började ringa till stället och frågade om jag kunde få komma tillbaka dit iställe för att sitta här och ruttna. Dom sa att jag kunde få komma tillbaka i 1½ månad för sedan så hade jag gjort klar min behandling på stället. Runt 3 Mars så fick jag veta att jag skulle förflyttas till behandlingshemmet men detta var mit värsta dag i mitt liv bara jag inte visste om de en.
Vaknade som vanligt klockan 8 hoppade ur sängen för jag visste idag skulle jag få åka. Gick iväg och åt frukost med alla andra och dom såg på mig att jag mådde mycket bättre idag en alla andra dagar. Efteråt så satt jag mig och spelade lite XBOX som fanns på stället bara för att fördriva tiden lite. Lunchen kom och jag åt glatt upp min mat och diskade som jag skulle göra för det var min tur denna dag. Jag och en annan polare som satt där började spela pingis bara för att jag skulle få tiden och rulla snabbare. Men nu började jag kolla på klockan och den var 3 och utan någon hade ringt. Nu kom eftermiddags personalen in och dom hade alltid post med sig, kollade på dom om dom hade någon post till mig och det hade dom. Ett stort och tjockt kuvär som var ifrån tjejen min. Jag gick in på rummet för att läsa brevet och det var flera sidor och flera brev i samma brev. Jag han bara gå igenom halva innan jag fick höra att jag hade ett samtal som väntade på mig. Sprang till telefon och började prata med min social handläggare. Han började frågade om jag mådde bra och vad jag höll på med på stället. Men jag var så less på vänta så jag frågade bara när dom skulle komma och hämta mig.
-Dom kommer tyvärr inte idag, för ingan personal uppe på stället hade tid och hämta dig.
-Så du kanske får vänta i någon vecka eller 2 innan dom kommer.
Och nu brann de riktigt för mig!
-Om du inte fixar mig härifrån inom 1 vecka så pyser jag ifrån detta ställe
-Jag har absolut inget och göra här längre, allt som dom andra håller på med har jag redan gjort.
-Jag har fan suttit här i 2 månaders över tiden och du säger jag ska vänta i 1 månad till drygt?
-Far du åt helvete och kom när du har ett datum när jag ÅKER! HEJDÅ!
Slängde på telefonen och gick med förbannade steg in på rummet. En polare som satt i TV rummet såg på mig hur förbannad jag var för tydligen så hade jag fått beck svarta ögon. Han var helt tyst och lät mig bara vara. Gick in till mitt rum för att hade hoppas på att breven ifrån dig skulle göra mig gladare. Det jag inte visste var att denna dag skulle bli min värsta dag i mitt liv om några sekunder.....
Slut på del 8.
1 kommentarer
Postat av: Shaizhe så grymt
M
